Jag har alltid varit en drömmare. Alltid gått efter det jag vill ha. Som liten fick jag mer än ofta höra att ”man kan inte alltid få allt man vill ha”, och det fanns inte mycket som irriterade mig mer. När jag blev äldre insåg jag ju att det stämde och att jag aldrig kommer få allt jag vill ha, man får prioritera.

Som 21-åring träffade jag mitt livs kärlek. När jag var 27 gifte vi oss och några månader senare flyttade vi in i vårt fina hus. När jag var 28 fick vi vår lilla guldklimp.

Innan jag träffade min man trodde jag inte att jag någonsin skulle ha någon kille över huvud taget. Jag skulle bo i lägenhet resten av livet, jag skulle jobba arslet av mig, jag skulle resa, festa och springa på festivaler och göra allt annat jag ville. Inte i min vildaste fantasi kunde jag någonsin se mig själv gifta mig, köpa hus och få barn. Men här är jag nu 9-10 år senare med man, hus och barn, och har inte ångrat en sekund av detta liv.

”Inte i min vildaste fantasi kunde jag någonsin se mig själv gifta mig, köpa hus och få barn.”

Jag har alltid tänkt att det bara är rikt folk som bor i villa. Men när jag och min man hade varit tillsammans i några år väcktes min dröm om att få bo i ett fint hus på landet och jag insåg att bara vi sparade tillräckligt mycket så fanns ju till och med möjligheten för oss också att köpa ett hus en vacker dag. Det var då jag började lägga undan så mycket av lönen som bara var möjligt för att spara till vårt hus. Min man var med på tåget, men han gillar inte att inte ha pengar att röra sig med så han sparade istället de pengar han hade kvar av lönen i slutet på månaden. Vi flyttade till en mindre lägenhet för att kunna sänka våra månadskostnader och spara ännu mer. Tre och ett halvt år tog det för oss att få ihop pengarna till insatsen till huset.

När vi då hade vårt hus och vår lilla 1-åring insåg jag vilka extrema utgifter vi plötsligt hade och hur mycket lägre inkomster vi hade, i och med föräldraledigheten. Vi har inte tagit ut hela föräldrapenningen då jag, som är barnskötare och har jobbat med småbarn i många år, anser att 1-åringar egentligen är för små för att gå på förskolan, och att de flesta nog skulle må bra av att få vara hemma med sina föräldrar längre än så. Så vi har tagit ut så lite föräldrapenning som möjligt för att 1-åringen ska få vara hemma med oss så länge som möjligt. Därmed har vi inte haft många slantar kvar efter att räkningarna är betalda, matpengarna undanlagda på matkontot och sparpengarna på sparkontot.

Sedan föräldraledigheten började har jag stressat över pengasituationen och mått dåligt över att vi inte har råd med allt vi skulle behöva. Så hade vi ju otur med inflationen också. Men nu har jag sett att hela situationen har gett mig en knuff i rätt riktning. Tanken på att behöva jobba resten av livet och aldrig ha tid eller ork till allt annat jag skulle vilja göra, och ändå aldrig ha råd med allt man skulle behöva, gör mig ledsen. Och jag känner att det är inte så jag vill leva mitt liv.

Jag tror fortfarande att jag kan få allt jag vill. Det krävs bara viljestyrka, envishet och tålamod. Det kommer ta tid men jag kommer inte tappa hoppet om mina drömmar och mål, och det hoppas jag inte någon annan gör heller. Livet behöver inte vara den gamla, vanliga, tråkiga vardagen. Jag har läst på en hel del om hur man kan bli rik och hur man skaffar sig inkomster utan att behöva jobba. Nyckeln är att se till att man har högre inkomster än utgifter (såklart) och i den här bloggen kommer jag skriva om vår väg till ekonomisk frihet och allt vi gör för att nå dit.

Relaterat innehåll:

• Optimera ditt sparande
• Bli rik
• Våra passiva inkomster
• Bli ekonomiskt fri