Vi sitter i bilen på väg till sjukhuset. Värkarna kommer och går. Det var en märklig känsla, snart skulle jag föda dig. Tankarna flyger omkring i huvudet. Bara du inte kommer i bilen! Efter vad som känns som en evighet på de mörka vägarna mitt i natten kommer vi fram. Jag krånglar mig ur bilen och tillsammans går vi fram till hissarna. Det är knäpptyst. Vi åker upp till plan 6 och ringer på dörren till förlossningsmottagningen. Vi får komma in på ett av förlossningsrummen. Barnmorskan ber mig gå på toaletten, hon vill ta en titt på min binda.

Mitt vatten hade gått för lite mer än ett dygn sedan men när vi kom in på förlossningsavdelningen trodde inte barnmorskan att det var vattnet som hade gått eftersom det hade slutat rinna. Hon menade att jag hade kissat på mig och skickade hem oss. Ett dygn senare var det grönaktigt vatten som började sippra ur mig och jag var säker på att du nu hade bajsat i fostervattnet och behövde komma ut. Jag ringde förlossningen igen och barnmorskan menade att det bara var flytningar. Jag sa att jag verkligen inte tror att det bara är flytningar. Hon suckade och sa att jag kan komma in på en kontroll om det känns nödvändigt.

Här var vi nu. Barnmorskan ville kontrollera min binda för att se om det bara var flytningar eller fostervatten. Jag gick på toaletten och inser att vattnet såklart slutat rinna igen! Vafan.. Jag gnuggade bindan mot mig för att det skulle synas någonting på den i alla fall. Barnmorskan ser fundersam ut när hon tittar på den och kommer till slut fram till att det är fostervatten. ”Ni åker inte hem i natt, ni stannar här.” meddelar hon och leder oss till ett annat rum där vi får övernatta.

Värkarna avtar under natten och du verkar fortfarande inte vara på väg ut. En ny barnmorska kommer in med jämna mellanrum och kollar läget. Säger att vi ska sova. Hur tänker hon att det ska gå till egentligen?

Morgonen kommer och en ny barnmorska kommer in och kollar till mig. Värkarna har nu avtagit helt. Jag ber om att få bli igångsatt, jag har läst att det är bråttom för bebisen att komma ut om den har bajsat i fostervattnet. Men barnmorskan menade att det är bättre om förlossningen hoppar igång av sig själv och tycker att vi ska gå ut på promenad efter frukost.

Vi käkar och jag tar en dusch. Sedan går vi ut och går. Jag är helt enorm och har ont överallt så det blev ingen hurtig promenad direkt. Solen skiner men de isande vindarna gör att vi bara vill in i värmen igen. Vi hittar en restaurang och bestämmer oss för att äta lunch där. Jag funderar på hur jag ska klara av att gå hela vägen tillbaka till sjukhuset. Jag är helt slut, har haft förvärkar i en vecka. Med många pauser på vägen lyckas vi ändå ta oss tillbaka till sjukhuset.

Det har gått en vecka sedan du var beräknad att komma. Dagen flyter på och inget händer. På kvällen kommer barnmorskan till slut fram till att vi nog behöver sätta igång mig. Jag får mediciner och lägger mig ner och väntar på att något ska hända och slumrar sedan till.

Under natten har jag haft någon enstaka värk men förlossningen har fortfarande inte hoppat igång. Våra nära och kära börjar bli nervösa och ringer och messar och tycker att vi ska sätta press på vårdpersonalen, bebisen behöver ju komma ut!

På förmiddagen sätter barnmorskan in någon slags ballong som tydligen ska vidga livmodertappen. Det går inte särskilt lång tid innan den kommer ut och det tydligen har funkat. Nu får jag dropp för att värkarna ska hoppa igång. Efter ett tag gör de faktiskt det. Äntligen! Dags för dig att komma ut! Nu vill jag bara få ut dig och åka hem. Barnmorskan undrar hur jag vill göra med smärtlindring. Jag säger att jag tar det lite som det kommer, jag vill avvakta med ryggbedövning. Jag har läst någonstans att när man har aktiva värkar brukar det ta upp till fyra timmar innan det är dags att börja krysta. Jag tänker att jag kan stå ut i fyra timmar. Jag tar Alvedon och väntar.

Värkarna kommer oftare och blir mer och mer smärtsamma. Till slut har fyra timmar passerat och jag är bara 5cm öppen. Detta är ju helt otroligt. Hur lång tid ska det ta?! Jag ber om att få ryggbedövning. Det tar en evighet innan någon kommer in och ger mig ryggbedövning. Jag får instruktioner om att jag nu ska ligga på rygg ett tag.

Jag och min man blir själva på rummet och efter en stund känner jag ett plötsligt illamående. Jag kom ihåg att min kollega berättade att hon kräktes under sina förlossningar, så jag tänker att det kanske är normalt. Men då börjar maskinerna bakom mig tjuta och plötsligt är rummet fullt av vårdpersonal. Jag ser att båda förlossningsläkarna är i rummet och alla står och stirrar på apparaterna bakom mig. Ena läkaren kommer fram och börjar vända och vrida på mig och till slut tystnar maskinerna. De säger att jag ska ligga kvar på sidan en stund.

Efter ett tag kan jag lägga mig på rygg igen. Jag inser att ryggbedövningen nu bara funkar på vänstra sidan. Så när värkarna kommer gör det otroligt ont på högra sidan medan jag knappt känner av någonting alls på vänstra sidan.

Nu är jag 10cm öppen. Nu kommer bebisen snart. Barnmorskan tycker att jag ska vara uppe och igång. Så jag ställer mig upp och försöker ta några steg. Sedan går hon ut ur rummet.

Plötsligt känner jag det. Jag tittar på min man och säger ”Nu kommer han! Jag kände att han åkte ner!”. Min man hoppar till och trycker på den röda larmknappen. Det känns som att det tar en evighet innan barnmorskan kommer in. Och när hon kommer in verkar hon väldigt lugn. Jag säger att ”Han kommer nu!”. ”Ja! Så bra! Då ska jag visa lite ställningar du kan stå i så han kommer ner.” säger hon, och lyfter upp mitt ena ben på sängkanten. Jag börjar krysta och hon ser lite chockad ut. Sedan säger hon åt mig att ”Det där var en krystning. Nu får du lägga dig ner på sängen.” Så trycker hon på den röda knappen och hjälper mig lägga mig på sängen, slänger på sig ett förkläde och tar plats mellan mina ben. En sköterska kommer in. ”Nu kommer huvudet”, meddelar barnmorskan ”vill du känna?” ”NEJ!” skriker jag. Två krystningar senare var du ute. Barnmorskan torkar av dig. Hon torkar i din mun och jag ser att hon försöker få ut bajsvattnet du har svalt. Du öppnar ögonen och efter en liten stund hittar du mig och du tittar rakt in i mina ögon. Du skriker inte. Undersköterskan tar dig och går ut ur rummet. Barnmorskan säger att pappa ska följa med.

Kort därefter krystar jag ut moderkakan. Barnmorskan visar upp den för mig. Jag har inget intresse av att se den. Undersköterskan är tillbaka i rummet och nu håller de på och städar undan. Jag frågar hur det går med bebisen. ”Han kämpar med andningen, barnläkaren tar hand om honom”. Sedan är det tyst. Jag ligger här ensam på sängen. Helt utslagen och osäker på vad jag borde tänka och känna. Situationen känns fel. Jag borde ju vara med mitt barn nu.

Efter en evighet får jag komma upp och sätta mig i en rullstol. Jag rullas ut i ett litet rum där du ligger i en kuvös. Barnmorskan, undersköterskan, några andra sköterskor, barnläkaren och min man är i rummet hos dig. Barnläkaren berättar att läget är stabilt men att du kommer få åka in på neonatalavdelningen i Eskilstuna. En sköterska frågar om jag vill hålla dig. Jag får dig i mina armar och du tar tag i mitt hår. En sköterska tar kort på vår lilla familj. Allt kändes så overkligt och överväldigande men ändå så rätt. Tankarna flyger. Jag undrar hur du mår. Jag undrar om du kommer klara dig. Jag undrar vad du är för en liten krabat. Jag undrar hur vårt liv kommer se ut nu.

För lite mer än tre år sedan satte jag dig till världen. Du gav mig den finaste gåvan och den viktigaste uppgiften man kan få. Att bli förälder. Du kom utan handbok och vi fick lösa det mesta på intuition. Den dagen kommer jag aldrig glömma. Det var dagen då du gjorde mig rikast i världen. Ett par år senare kom din lillebror och jag blev dubbelt så rik, men det är en annan historia.

Läs också:

• Småbarn och boende: Vad är viktigast?
• Guide: så sparar ni som småbarnsfamilj tusenlappar
• Jag fick äran att vara med i SN (Sörmlands Nyheter)
• Så förvandlar du dina utgifter till inkomster, del 2

Fri som en fågel

Prenumerera på mitt nyhetsbrev och få nyheter på hemsidan och nya blogginlägg direkt till inkorgen!